NORRLÄNINGEN

nu är jag tillbaka här igen och jag vet snart inte vad jag ska göra min familj litar inte på mig, min kille funderar på att ta en paus i från mig, vad fan ska jag göra, det gör så ont så jag vet inte om det gör ondast psykist eller fysiskt, mäst troligt prykist, har börja på panikångest ataker och gör allt för att ingen ska se det, och har en konstatnt ilande huvudvärk och tårarna i ögonvårn fast jag vill inte gråta eller visa att jag är svag.

förstår inte varför alla vill ge upp på mig och ingen vill stanna kvar vid min sida, varför är det så, är jag ´värkligen så hemsk, illa, ful, dum, m.m. jag vet inte längre vad jag ska tro. jag har inte någon aning..

det ända jag vet att jag vill är att ha kvar min karl han är den första som jag värkligen känner något för något som får mig att vilja stanna i ur och skur, men med tanke på att han tvekar blir jag helt förkossad...

först älskar man min  med ord som  inte finns och sen en vecka senare är det tvärt om. funderar på att gå ner i tvätt stugan och gråta en skvätt det är nog lika bra, dom ska inte behöva se hur illa jag far aldrig någonsin kommer jag visa hur illa jag mår.

det är bara att bita i det sura äpplet och spela glad och hoppas på att den sköra glasmasken inte går sönder.

har gjort en kul grej iaf, har piercat tungan i gen så jag har dubbla i tungan det är nice. det är juh bättre att jah piercar mig än att jag går och skär mig........