fan fan och åter fan. varför ska alltid jag träffa på det ledsamma i alla sammanhang. har honom kvar nära mig men ändå så långt borta, hoppas villket fall som att jag får behålla honom och mer.
men det hugger i mot och jag vet inte om jag ska vara arg eller ledsen. just nu är jag bägge delarna.
försöker komma på mat med men det går inge bra. det blir alla käppar i hjulet nu. först strul med familjen och nu detta.... fast detta är inte så illa, jag vet juh var jag har honom och allt och jag gör allt för honom och kommer att göra det, men tanken skrämmer mig vilket fall som om något skulle gå snätt. fast jag bör juh vete vad det var jag gav mig in på.
tur att det finns massa skojit som man kan dämpa allt med :D och tacka gudarna för det. då kanske man kan komma in i sina sinnens rätta ställning.